Längsta inlägget ever

Ensamheten när man måste hålla sig undan från alla för att gå säker. Dyngsrytmen när man har inget att göra på dagarna. Och jag vill inte ha något att göra. Vi försöker laga allt med andningsmask, d-vitaminer, scooter. Det finns ett hål där allting har läckt ut. Och jag är så tom
 
I found what I've been seeking
It's too late for me to care
My aspiration's leaking
From a hole I can't repair
 
Det är inte så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det är inte så dramatiskt. Och jag har aldrig varit deprimerad. Det finns så många som finns för mig. Och när det kommer till kritan så finns det ingen alls. För alla är så tomma.
 
Jag älskar min familj och min bästa vän och min katt. Det ska ni veta. Men det räcker inte. Armen är för lång.
 
Ibland hamnar jag ändå i detta. Frågar läkaren, om det här är symptom, varför försvinner de aldrig trots att ni behandlar sjukdomen? Jo men det finns så mycket vi inte vet om din hjärna. Den här medicinen fungerar bra för de flesta. Och du är ju bättre eller hur? Bättre än innan leponex. Och det är ju sant. Men man vet inte riktigt vad man ska tro. Hela alltet kan ju vara en bluff. Det är inte alls symptom, det är så som det är. En värld där jag aldrig går säker. Det går inte att medicinera bort sanningen, god knows they've tried. Och jag är terapiresistent.
 
You are my angel,
you're my darling angel
 
På lördag ska jag iväg på en lång permission. Detta är vad som rör sig i mitt huvud. Jag vet att jag kan försvinna in i en annan verklighet några dagar ensam. Och det är ganska behagligt och skräckinjagande. Jag kommer alltid ut på andta sidan utan skada skedd. Självskadorna finns inte i ryggmärgen längre. Jag tänker, vill du se sån ut när du går kortärmad i Danmark i sommar? Klart jag inte vill. Skammen den känner även en sån som jag.
 
Förra året i Köpenhamn, "I've never seen anything like it! Can I take a picture? I'll buy you a drink."
 
Lilla J på bup, "Jag får aldrig såna tjocka ärr som du har. Hur gör du?! Jag vill också."
 
Vad är det för fel på folk egentligen? Jag svarar självklart inte.
 
Det är nog bäst för mig att vara undangömd här. Det ska bli skönt att rå mig själv hemma. Jag ska äta edamame-bönor och dansa med mig själv. För övrigt har jag köpt en scooter. Så jag kan åka runt på mitt eget lilla vis, självgående dammsugare. Och mattan här inne är sned. Och jag är sned för jag sover på golvet ensam. Vill bara gå ut med Zascha och dricka drinkar och skratta hela natten. Min finaste vad skulle jag göra utan henne? Jag känner kärlek. Till många saker. Jag har många känslor och jag har aldrig varit deprimerad.
 
Last thing I remember
I was running for the door
I had to find the passage back
to the place I was before.
 
Är inte alls förvirrad, men det är bättre att vara förvirrad, än den här känslan när man har kosmiska insikter om allting och vet precis hur allt hänger ihop. Den tanken är svår att hålla koll på, den kommer bara i omgångar, och så vet man allt, och sen vet man ingenting. Jag antar att det här är mitt sätt att berätta för världen hur det är att vara jag, för det är viktigt eller? Särskilt om jag har denna sjukdom för ingen förstår. Och jag pratar inte mycket om det ens med mina närmaste.Tror liksom att man blir normal om man låtsas vara det, fake it 'til you make it. Det är viktigt att vara normal, eller? Det är viktigt att vara sig själv.
 
En gång skrev jag en jättelång text om min hjärnhalva. Sen visste jag inte vad jag skulle göra, så jag ringde till bup och läste upp den, men jag hann inte färdigt innan hon sa, "Vill dú komma in eller?" Och det ville jag ju inte så det var det med den saken. Undrar om jag har kvar texten på min dator hemma? Dokumentet hette TILL KUNGEN. i alla fall..
 
Är det perverst att lägga ut sina tankar på internet på detta viset?
 
Jag önskar att mitt liv vore romantiskt och spännande. Att lidande hade liksom ett högre syfte. Att någon annan beundrade mig för den jag är, att jag vore speciell. Och värd en jävla massa pengar. Vilket jag numera är.
 
 
 
Så får det stå nu när det är sommar.

RSS 2.0