#vågaberätta

Jag vet inte hur jag ska våga berätta. Jag vet inte hur jag ska våga kliva fram bland alla tusentals människor och säga: Titta på mig - jag är annorlunda!

Jag vet inte hur jag ska få ur mig om den fruktansvärda rädslan och den våldsamma ångesten. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur en skara känslor och beteenden samlas ihop i en stigmatiserad diagnos. Schizofreni - ett sådant läskigt ord. Vad skulle jag göra om det kom till allmän kännedom att jag är en sådan?

Samtidigt måste jag ju berätta. Jag måste berätta om vården och hur de har misshandlat mig.

Om alla som aldrig förstod, måste jag berätta till de som ska förstå. Om myntets baksida, måste jag berätta för de som inte ännu nått botten. Om hur jag blev bättre, måste jag berätta för alla som inte blivit bättre ännu. För jag har en historia att berätta. Om jag bara skulle våga.

Jag var arton år när jag fick min diagnos. Då hade jag spenderat två år på barnpsyk och andra institutioner. Dessa år gjorde mig så illa och ändå var det de år i psykiatrin som gjorde mig minst illa. Jag kan längta dit idag, de gånger jag sitter på låst avdelning för kroniker. Då var allt så lätt. Jag kunde skada mig hur mycket jag ville och ingen kunde stoppa mig. Jag kunde vara utagerande och rent jävlig och ingen bältade mig. Och på mina födelsedagar fick jag hemlagade pannkakor av den snälla personalen som faktiskt hade det i sina hjärtan att bry sig om mig.

Men sedan var jag arton, och då var jag schizofren. Då var jag lätt byte för alla på larmet klåfringriga timanställda vak som ville spänna fast mig i bältessängen. Och personalen skrattade bakom min rygg och det var det bästa de visste i sitt jobb när jag skadade mig så de fick brotta ner mig och slänga mig i isoleringen och överläkaren var en djävul som konspirerade med politikerna i landstinget som hade startat en hemlig myndighet för att telepatiskt förfölja mig. På psykosavdelningen skulle jag ligga och vila med händerna på täcket och inte streta emot när de vände upp och ned på mig, drog ner byxorna och gav mig en spruta eller fyra. Och jag var helt utlämnad till dem, för den sakkunnige i länsrätten hade sagt att jag var så sjuk i huvet så jag kunde inte veta att mitt eget bästa var att vara på sjukhuset och tillgodogöra mig denna "behandling". Två månader, fem månader, tio månader, turerna gick mellan avdelningen och olika behandlingshem där jag bara skadade mig själv ännu mer och jag låg tillslut för döden på IVA. Detta var ju vad alla ville så varför var de så bestörta? Nej, tillbaka ner på psykosavdelningen för där blir man ju frisk.

Och sedan var jag tjugo, och äntligen fick jag komma loss ur den där jävla sängen och gå ut i världen. Jag slutade att skada mig själv för jag hade fortfarande LPT i öppenvård och det lovade de; att skulle jag göra minsta lilla rispa var jag tillbaka på avdelningen för en väldigt lång vistelse och det kunde jag inte klara av. Detta hot blev min räddning. Jag fick valet mellan att vinna så mycket som min frihet eller att förlora allt, och jag valde rätt. På hemmet jag flyttade till gjorde jag stora framsteg med hjälp av duktig personal som till skillnad från på andra behandlingshem var vana vid min problematik och som inte tog saker allt för seriöst utan att vara försumliga.

Världen krossades igen när detta hem brann ner och jag fick flytta igen. Forfarande bor jag på HVB-hem och jag har det senaste året glidit långt ner mot botten men ett tag var jag påväg mot toppen. Och det vågar jag berätta.

RSS 2.0