Hejdå

Ni som vill fortsätta följa mig skriv en kommentar så får ni info

#vågaberätta

Jag vet inte hur jag ska våga berätta. Jag vet inte hur jag ska våga kliva fram bland alla tusentals människor och säga: Titta på mig - jag är annorlunda!

Jag vet inte hur jag ska få ur mig om den fruktansvärda rädslan och den våldsamma ångesten. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur en skara känslor och beteenden samlas ihop i en stigmatiserad diagnos. Schizofreni - ett sådant läskigt ord. Vad skulle jag göra om det kom till allmän kännedom att jag är en sådan?

Samtidigt måste jag ju berätta. Jag måste berätta om vården och hur de har misshandlat mig.

Om alla som aldrig förstod, måste jag berätta till de som ska förstå. Om myntets baksida, måste jag berätta för de som inte ännu nått botten. Om hur jag blev bättre, måste jag berätta för alla som inte blivit bättre ännu. För jag har en historia att berätta. Om jag bara skulle våga.

Jag var arton år när jag fick min diagnos. Då hade jag spenderat två år på barnpsyk och andra institutioner. Dessa år gjorde mig så illa och ändå var det de år i psykiatrin som gjorde mig minst illa. Jag kan längta dit idag, de gånger jag sitter på låst avdelning för kroniker. Då var allt så lätt. Jag kunde skada mig hur mycket jag ville och ingen kunde stoppa mig. Jag kunde vara utagerande och rent jävlig och ingen bältade mig. Och på mina födelsedagar fick jag hemlagade pannkakor av den snälla personalen som faktiskt hade det i sina hjärtan att bry sig om mig.

Men sedan var jag arton, och då var jag schizofren. Då var jag lätt byte för alla på larmet klåfringriga timanställda vak som ville spänna fast mig i bältessängen. Och personalen skrattade bakom min rygg och det var det bästa de visste i sitt jobb när jag skadade mig så de fick brotta ner mig och slänga mig i isoleringen och överläkaren var en djävul som konspirerade med politikerna i landstinget som hade startat en hemlig myndighet för att telepatiskt förfölja mig. På psykosavdelningen skulle jag ligga och vila med händerna på täcket och inte streta emot när de vände upp och ned på mig, drog ner byxorna och gav mig en spruta eller fyra. Och jag var helt utlämnad till dem, för den sakkunnige i länsrätten hade sagt att jag var så sjuk i huvet så jag kunde inte veta att mitt eget bästa var att vara på sjukhuset och tillgodogöra mig denna "behandling". Två månader, fem månader, tio månader, turerna gick mellan avdelningen och olika behandlingshem där jag bara skadade mig själv ännu mer och jag låg tillslut för döden på IVA. Detta var ju vad alla ville så varför var de så bestörta? Nej, tillbaka ner på psykosavdelningen för där blir man ju frisk.

Och sedan var jag tjugo, och äntligen fick jag komma loss ur den där jävla sängen och gå ut i världen. Jag slutade att skada mig själv för jag hade fortfarande LPT i öppenvård och det lovade de; att skulle jag göra minsta lilla rispa var jag tillbaka på avdelningen för en väldigt lång vistelse och det kunde jag inte klara av. Detta hot blev min räddning. Jag fick valet mellan att vinna så mycket som min frihet eller att förlora allt, och jag valde rätt. På hemmet jag flyttade till gjorde jag stora framsteg med hjälp av duktig personal som till skillnad från på andra behandlingshem var vana vid min problematik och som inte tog saker allt för seriöst utan att vara försumliga.

Världen krossades igen när detta hem brann ner och jag fick flytta igen. Forfarande bor jag på HVB-hem och jag har det senaste året glidit långt ner mot botten men ett tag var jag påväg mot toppen. Och det vågar jag berätta.

Längsta inlägget ever

Ensamheten när man måste hålla sig undan från alla för att gå säker. Dyngsrytmen när man har inget att göra på dagarna. Och jag vill inte ha något att göra. Vi försöker laga allt med andningsmask, d-vitaminer, scooter. Det finns ett hål där allting har läckt ut. Och jag är så tom
 
I found what I've been seeking
It's too late for me to care
My aspiration's leaking
From a hole I can't repair
 
Det är inte så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det är inte så dramatiskt. Och jag har aldrig varit deprimerad. Det finns så många som finns för mig. Och när det kommer till kritan så finns det ingen alls. För alla är så tomma.
 
Jag älskar min familj och min bästa vän och min katt. Det ska ni veta. Men det räcker inte. Armen är för lång.
 
Ibland hamnar jag ändå i detta. Frågar läkaren, om det här är symptom, varför försvinner de aldrig trots att ni behandlar sjukdomen? Jo men det finns så mycket vi inte vet om din hjärna. Den här medicinen fungerar bra för de flesta. Och du är ju bättre eller hur? Bättre än innan leponex. Och det är ju sant. Men man vet inte riktigt vad man ska tro. Hela alltet kan ju vara en bluff. Det är inte alls symptom, det är så som det är. En värld där jag aldrig går säker. Det går inte att medicinera bort sanningen, god knows they've tried. Och jag är terapiresistent.
 
You are my angel,
you're my darling angel
 
På lördag ska jag iväg på en lång permission. Detta är vad som rör sig i mitt huvud. Jag vet att jag kan försvinna in i en annan verklighet några dagar ensam. Och det är ganska behagligt och skräckinjagande. Jag kommer alltid ut på andta sidan utan skada skedd. Självskadorna finns inte i ryggmärgen längre. Jag tänker, vill du se sån ut när du går kortärmad i Danmark i sommar? Klart jag inte vill. Skammen den känner även en sån som jag.
 
Förra året i Köpenhamn, "I've never seen anything like it! Can I take a picture? I'll buy you a drink."
 
Lilla J på bup, "Jag får aldrig såna tjocka ärr som du har. Hur gör du?! Jag vill också."
 
Vad är det för fel på folk egentligen? Jag svarar självklart inte.
 
Det är nog bäst för mig att vara undangömd här. Det ska bli skönt att rå mig själv hemma. Jag ska äta edamame-bönor och dansa med mig själv. För övrigt har jag köpt en scooter. Så jag kan åka runt på mitt eget lilla vis, självgående dammsugare. Och mattan här inne är sned. Och jag är sned för jag sover på golvet ensam. Vill bara gå ut med Zascha och dricka drinkar och skratta hela natten. Min finaste vad skulle jag göra utan henne? Jag känner kärlek. Till många saker. Jag har många känslor och jag har aldrig varit deprimerad.
 
Last thing I remember
I was running for the door
I had to find the passage back
to the place I was before.
 
Är inte alls förvirrad, men det är bättre att vara förvirrad, än den här känslan när man har kosmiska insikter om allting och vet precis hur allt hänger ihop. Den tanken är svår att hålla koll på, den kommer bara i omgångar, och så vet man allt, och sen vet man ingenting. Jag antar att det här är mitt sätt att berätta för världen hur det är att vara jag, för det är viktigt eller? Särskilt om jag har denna sjukdom för ingen förstår. Och jag pratar inte mycket om det ens med mina närmaste.Tror liksom att man blir normal om man låtsas vara det, fake it 'til you make it. Det är viktigt att vara normal, eller? Det är viktigt att vara sig själv.
 
En gång skrev jag en jättelång text om min hjärnhalva. Sen visste jag inte vad jag skulle göra, så jag ringde till bup och läste upp den, men jag hann inte färdigt innan hon sa, "Vill dú komma in eller?" Och det ville jag ju inte så det var det med den saken. Undrar om jag har kvar texten på min dator hemma? Dokumentet hette TILL KUNGEN. i alla fall..
 
Är det perverst att lägga ut sina tankar på internet på detta viset?
 
Jag önskar att mitt liv vore romantiskt och spännande. Att lidande hade liksom ett högre syfte. Att någon annan beundrade mig för den jag är, att jag vore speciell. Och värd en jävla massa pengar. Vilket jag numera är.
 
 
 
Så får det stå nu när det är sommar.

Skrik inte

Usch jag vet inte var jag ska göra av alla tankar om och återupplevelser av den "vård" jag fått. Det bara sköljer över mig, kan inte glömma, kan inte glömma.
 
Hur jag får högra handen fri och börjar dra i knapparna på midjebältet. omedelbart är de där och trycker ner mig så hårt, det gör så ont. Jag är så rädd och panikslagen. "SKRIK INTE" skriker de åt mig.
 
Hur jag springer ut från ett läkarmöte där jag bestämt sagt ifrån att nu vill jag inte ha mer nosinan. Men man får inte springa i korridoren så jag hör doktorn säga "bälta henne" och sen ligger jag i den där förbannade sängen igen. En snäll skötare sitter vak. "Du förstår väl att du måste ta din nosinan. Annars blir det ju såhär. Du är ju så AGITERAD."
 
Hur jag en gång efter att varit fastspänd nästan sex timmar ber att få min telefon."Okej, men du får inte ringa din mamma. Hon blir ju orolig då."
 
MEN JAG DÅ? Jag är också orolig. Jag är förbannat jävla orolig. För jag blir inte behandlad som en människa.
 
Alla urlöjliga ursäkter de haft att bälteslägga mig är så många så det blir rent skrattretande. Och jag fattar inte varför för enlig dem själva vill de undvika såna åtgärder så gott det går. Men jag antar att det inte är meningen att jag ska förstå sådana saker. För jag är ju så PSYKOTISK.
 
Jävla skitsnack.

The Martian

 
 
Denna bok handlar om en astronaut som blir kvar ensam på Mars efter en misslyckad expedition. Han måste använda alla sina tricks och kunskaper för att överleva ensam i två år. Det här är den bästa boken jag läst i år, mycket spännande och underhållande.
 

Seven Views of Olduvai Gorge

 
 
 
 
Den här lilla historien handlar om en plats som heter Olduvai Gorge. Hit kommer en grupp utomjordingar som ska undersöka människans begynnelse. Historien fokuserar på sju olika föremål de hittar på platsen, alla från olika tidsepoker i människans historia (och framtid). Tyckte mycket om den här berättelsen!
 
 
 
 

The Red House

 
 
 Jag skaffade den här boken eftersom jag älskade The Curious Incident. Men de kunde inte vara mer olika. The Red House är ... en bok. Varken mer eller mindre. Den är skriven på ett mycket märkligt sätt, med förvirrande och osammanhängande stykeindelningar, och hopp i handlingen här och var. Ibland specifieras inte vilken av karaktärerna det handlar om. Den var svår att ta sig igenom och jag kan inte rekommendera den.
 

Girl Interrupted

 
Den här boken behöver väl ingen introduktion då alla har sett filmen. I alla fall, det är en självbiografi av en kvinna som spenderade två år på mentalsjukhus under 60-talet. Såna här böcker blir ju lätt lite same-same men tycker den var läsvärd utan att vara triggande. Kan äen nämna att den är HELT annorlunda än filmen.
 

Sharp Objects

Jag tänker lista ala böcker jag läser det här året. Först ut:
 
 
 
Jag tyckte om den här boken, den hade lite Atwood-vibb och jag kommer definitivt läsa fler av den här författaren. Den handlar om reporter Camille Preaker som måste återvända till den hemstad hon inte besökt på åtta år för att skriva om morden på två unga flickor. Men det är ingen deckare utan ett relationsdrama, om Camille, hennes mor, hennes döda syster, och hennes levande syster. Det är en långsam bok med ett bra slut. Läsvärd.

Makt och tolkningsföreträde

Charlyene har skrivit två bra inlägg som hör ihop -
 
Om psykiatrins tolkningsföreträde
 
Om tolkning av psykotiska symptom

Eller ja, hon har skrivit massa bra inlägg, in och läs!

Fjärrstyrd

Kroppen reser sig och går ut i köket. Rösten ber om mina droppar. Halsen sväljer dem med vatten. Benen går ut på trappan. Handen tar fram en cigarett. Munnen drar in rök. Det är inte min kropp, det är inte min röst, det är inte min hals, det är inte mina men, det är inte min hand, det är inte min mun. Jag finns inte här.

RIA

Nu granskas isoleringen på BUP.

http://www.svt.se/nyheter/bup-granskas-efter-anmalan

Äntligen!

Fri födelsedag

Har firat min födelsedag utanför sjukhus, för första gången på fyra år! Så stolt och glad!!!

Ensam

Ingen, ingen, ingen förstår. Hela tiden är jag så ensam. Alla är så upptagna av sig själva just nu, ingen har tid med mig. Eller så kanske de tror att jag inte har tid med dem. Men bara för jag är tillbakadragen av helvetes signaler och brydd om landstingsrådet, betyder inte det att jag inte vill ha uppmärksamhet av VANLIGA människor som INTE konspirerar mot mig.
 
Samtidigt kommer en våg av obehagliga minnen från sjukhustiden som jag nu lämnat bakom mig. Nu när jag har en dålig period är jag rädd att de kommer skicka tillbaka mig.
 
 
 
 
Minns för länge länge sen när vi cyklade till stranden och jag vågade bada

Är så sjukt jävla ledsen för att jag stött bort. Nu kan det aldrig igen bli som det var förut.
 
Jag saknar dig

Caught in the crossfire

Världen är en plats där vad som helst kan inträffa när som helst utan att jag har någon som helst kontroll över det.

Om

Min profilbild

Ellen

Jag heter Ellen och jag är tjugotre år. Jag bor på ett HVB i Stockholmsregionen och skriver om mitt Riktiga liv.