Hejdå

Ni som vill fortsätta följa mig skriv en kommentar så får ni info

Förut

När började allt det här..?
 
Den frågan får man. Och jag vet inte när det började, jag kan se datumen framför mig, slutade på teatergruppen, började på soc, bup, slutade skolan, första gången jag gjorde illa mig själv med flt. Då var jag elva år och tog en liten synål och rispade lite på vänsterarmen. Och sen hade jag kortärmat med flit i skolan så min bästis skulle säga att det var synd om mig. Tänk om jag hade vetat då hur allt skulle bli. Tokiga tös.
 
Och mitt självmord och allt det. Mitt självmord som jag fortfarande äger. Nu är det så långt från mig, och jag vill inte dö, och jag vill inte misslyckas med mitt självmord en gång till. Ingen mer ambulans till iva. Ingen mer polishämtning på motorvägen. I vintras sprang jag till spåret med polisen och personalen i följe och de tog tag i min vinterjacka och brottade ner mig och höll i mig när jag skrikandes försökte komma ner på rälsen. Det var sista gången tror jag.
 
Nästa gång går det bättre för mig. Men nu vill jag inte ens dö längre jag vill bara att de där jävlarna ska sluta förfölja mig. Jag kan hantera allting hemma genom att skära mig i benet. Det är inte farligt att skära sig i benet. Det finns inga stora blodkärl där så det kan inte bli som det blev den där gången när allt gick åt helvete. Jag ska till Frihamnen och hota de jävlarna. Man får fan inte hota folk och förfölja dem och spionera på dem, och man får inte planera att skjuta folk och deras familj heller för den delen.
 
Tillbaka till min barndom.
 
Jag var väl glad för det mesta utom då när jag var ledsen. Mamma säger att jag kunde vara så otroligt ledsen redan som litet barn. Orolig och ledsen, en spräckt ballong vid fel tillfälle kunde förstöra de närmaste tre dagarna. Jag har alltid varit sårbar. Jag tror att det är vad det handlar om, varför det blev som det blev. Jag är känslig. Jag behöver struktur och det fanns inte mycket struktur i mitt liv t.ex. runt skilsmässan, att pappa flyttade 40 mil, började skolan när jag var 6 och sen flytten till Stockholm när jag var 7. Sen att bo varannan vecka var ett jävla helvete och det hoppas jag att ingen av er gör mot era barn. Även om det är jobbigt för föräldern att inte få träffa barnet ofta så är det fan barnet som ska gå före. Föräldrar har inte rätt till sina barn. Det är precis tvärtom.
 
Back on track, det var jobbigt, och skolan var tråkig, och bråk hemma, och växte typ 12 cm på ett år så jag blev jättesmal så hade inget att ta av, och sen puberteten, mensen när jag var 10, och ja sen satt lilla jag där med min synål. Och sen gick det väl liksom utför, det här med självskadan och aggressionerna och bångstyrigheten och depressionen, det kan jag pinpointa ganska bra och då rör det sig om tiden då jag var 11-12 år. Jag vet även att jag har haft kontakt med BUPs öppenvård sedan skolan började i typ sexan eller sjuan, när jag var tretton. Började medicineras mot psykiatriska problem i den värvan, atarax och fluoxetin. Skolan var jobbig så jag slutade där. Fick byta till en annan skola och fick anpassad studiegång då jag hade nån slags meritpoäng hos BUP som gjorde att de sa till skolan att jag inte kunde klara av allt, inte med skolarbetet alltså men med det andra, det sociala. Ville inte gå dit, hade panikångest, gick på KBT hos nån galning som var rätt bra. Men slutade skolan helt runt 14-15 års ålder.
 
Och sen vart det slutenvård helt plötsligt, många gånger i den vevan, och jag kände mig trygg med det. Jag kände att jag var bra på det. I puberteten hade jag ett helt oförklarligt behov av att alla skulle se hur dåligt allting var hela tiden. Jag vet inte varför.

Viktigt möte

Jag hoppas på svar idag. Om hur allt ska bli. Hoppas vi kan börja med utskirivningen snart. Önska mig lycka till.

Jävla skit

Nu ska jag skriva ett jävligt negativt inlägg så läs inte om det stör dig.
 
Födelsedag igår. Fick ingen permission men drog ändå och allt gick åt helvete.
 
 
 
Alltså jag orkar inte. Jag har tagit slut. Hade en asjobbig gårdag med massa kaos. Och nu är det en ny dag och ja. Vad ska man säga? Jag är så himla trött på den här jävla skiten. Om nio dagar har jag varit inlagd här prick sex månader. Varför? Jag fattar ingenting? Vad vill ni mig?!
 
Men nej jag är inte korkad. Jag fattar att om jag gör som jag gjorde igår blir jag fast här. Och ändå gör jag så. Hur jävla dum får man bli. Orkar bara inget mer nu. Jag vill hem. Jävla skit.

Lycka till

Pratat med överläkaren. Ska sätta ut haldol, zyprexa och lithium. Ska sätta in lergigan och largactil. Planerad utskrivning i november om allt går bra. Blir kvar här nere på piva så länge. Långsamt här. Får ingen permission då han tycker inte jag ska gå och hota folk på gatan bara för nån röst säger att de är agenter. Får gå ut och röka två gånger om dagen med personal och en timme ute med anhörig. Fortfarande extravak halva dygnet. Sen är det väl inget mer.

On a positive note

Så jag har bytt avdelning och är på PIVA. Det var hit jag inte ville men nu när jag är här så känns det som att en klump jag haft i magen, ända sedan doktor I som i Idiot fick sitt våld över mig, har lättat. Har blivit så sjukt dåligt behandlad de senaste veckorna och bara förtvivlan. Men de känner ju mig här också och de är helt serisösa och respektfulla. Jobbigt med all sk "säherhet" som att jag får inte ha pennor själv utan måste sitta bredvid en personal när jag skriver dagbok, får inte ha schampo eller tvål eller något man kan svälja osv. Men läkaren känner mig sen tidigare och han verkade så himla snäll faktiskt och sa att vi kan absolut prata om haldolen, han har satt in vb igen, vi har gjort en krisplan så jag inte ska bli bältad här. Och jag får ha min CPAP på natten vilket faktiskt var en av de stora anledningarna att jag inte ville till PIVA men jag får ha den när jag har vak vilket jag ändå har på natten. Sen vart jag lite osäker för de har spionageutrustning i taket på mitt rum och sånt. Men det sa de att jag bara inbillar mig. Så det var inte så kul. Jag vill inte inbillia mig saker. Jag tror inte jag gör det heller. Men försöker se det positiva. De sa att de ska försöka att inte tvångsmedicinera mig här utan vi ska kompromissa. Vet ni att under detta halvår har jag blivit tvångsmedicinerad med injektioner ca 35 ggr och säker lika många ggr frivilligt också? Det är ju helt sjukt.
 
Doktor I brukade säga till mig "Du är omöjlig", "Du samarbetar inte", "Om du inte samarbetar så kommer du få stanna här en väldigt, väldigt lång tid, men det gör mig ingenting, varsågod, stanna!" och när jag skulle ner hit sa han sarkastiskt, "Lycka till på avd xx, jag är säker på att du får en väldigt lång vårdtid där." Och han är bara så jävla elak. Men jag ska anmäla honom och ska få stöd av en skötare på förra avd som var med på läkarsamtalen. För det är inte okej att behandla en patient som han gjorde med mig. Även om jag på riktigt var så jävla sjuk i hela huvudet som han tycker att jag är ska han ändå behandla mig med respekt. Så det så.

Signaler och känslor och en hel massa annat

Okej så nu ska vi skriva en liten text här om lite allting för jag har inget att göra.
 
Får ju inte gå ut då jag vägrar gå med på att äta litium och eller leponex och några incidenter i början av veckan. Leponex ska göra mig lugn, foglig och mindre rymningsbenägen som det heter. Men kan inte stoppa i mig detta gift då jag blir totalt konsig och inte mig själv. Det finns belägg för detta. Visst att jag kom in hit i vintras efter jag hade sänkt leponexdosen och fick alla meddelanden på bussen osv och det var det som knäckte mig men tror inte det berodde endast på leponex då jag även åt typ 20 mg haldol och det är ju inte bra. Och ja det var ordinerat så mycket av läkare. Så kom jag hit och mådde skit och hade extravaket och de satte in leponex och litium igen och jag vart helt konstig. Sen i påsken efter jag slutade med de medicinerna på eget bevåg, det var då jag kunde sluta med extravaket och nu sen dess med vissa undantag har jag bara vaket halva dygnet. Så det så. Och det var efter jag slutade med leponex och är övertygad om att det har ett samband. Så nej det blir inget mer leponex. Och då säger läkaren, "Om du inte accepterar den här behandlingen kan jag lova dig att du kommer bli kvar här en väldigt väldigt lång tid." och han sa även andra elaka saker som t.ex. när jag sa att jag blir helt konstig av leponex, "Fast du är ju helt konstig nu." och andra elaka saker. Gillar inte den tomten. Han har gått på läkarskolan i yttre rymden och han hör röster som pratar med mina röster och de konspirerar. Jag är rädd för honom. Jag måste få bättre tillsynsgrad imorgon måndag för jag måste få gå ut. Annars blir jag galen. Fattar de inte att jag bara mår sämre av att bara vara inne?
 
Så till den incidenten i onsdags. Det hände bara därför jag hade en ångestattack, ville inte ha någon spruta av jouren så fick tabletter istället som inte hjälpte och sen hände det bara sådär vilket jag inte tänker skriva vad det var för jag känner mig bara dum i huvet och dessutom har jag hört att man inte ska skriva om sina galna upptåg på internet för man kan inspirera andra på fel sätt. Men i alla fall så hade ju allt redan skitit sig dagarna innan då det var problem av olika slag, och sen fick jag denna ångestattack, och då får man ju sånt flyktbeteende att man bara vill BORT. Det var så det var. Jag har inte såna attacker ofta och skulle absolut inte göra om det. Men nu tror de att jag är helt, ja vad ska man säga, typ okontrollerad. Men det är jag inte. Jag vill bara gå ut och röka och promenera och se solen och himlen, det är det enda jag vill.
 
Sen tänkte jag skriva om det här med min diagnos och det här med emotionell instabilitet och det är nu det blir komplicerat så jag ska försöka hålla mig sammanhängande. Jag har ju en schizofrenidiagnos som jag fick när jag var 18 år. Jag har accepterat detta och har sjukdomsinsikt. Men sen säger de att jag inte har sjukdomsinsikt, för det som jag tror är sjukdomen är egentligen inte det? Utan det är andra saker? Typ såhär: Jag har förmåga att ta emot telepatiska signaler, som kan vara röster man hör eller känslor man känner eller beteenden man får. Det är denna känslighet, denna förmåga, som kallas schizofreni och det är inte bara jag som har det utan tusentals andra människor också. Men sedan det att jag är förföljd av telepatiska myndigheten som faktiskt skickar dessa signaler till mig, det har ingenting med mig att göra. Jag skulle inte höra röster av mig själv om ingen skickade dem till mig, bara för jag är schizofren. Jag är utsatt för ett grymt experiment som utförs av telepatiska myndigheten som har förföljt mig i flera år, de skickar ut agenter som spionerar på mig, de sätter upp kameror i taket och sändare i maten osv, de infiltrerar personer i min närhet som t.ex. vissa personal på avdelningen eller mina föräldrar för att komma åt mig, de ska skicka ut tortyrteam som ska komma hit och skada mig och allt sånt där. Och sen skickar de rösterna, som pratar om mig i tredje person, som kan säga t.ex. "Vilken tur att hon inte såg de två agenterna som gick förbi nyss" eller "När hon lägger sig på golver kommer hon klämma sig i sängen", "Nu kommer de! Nu kommer de!" och så vidare. Så att jag blir en fruktansvärt rädd person som misstänker alla för att vara emot mig och om någon säger att detta inte är på riktigt så tycker jag det är suspekt det också eftersom det helt enkelt är för många saker som stämmer för att allt skulle vara ett sammanträffande. Och ja jag vet att om jag skulle må bättre om ett halvår och gå tillbaka och läsa detta skulle jag skratta åt mig själv för jag har varit med om förut att jag har varit galen då jag har varit psykotisk, men den här gången tror jag inte det är en psykos för allt stämmer liksom med min kunskap och erfarenhet av telepatimyndigheten.
 
I alla fall.
 
Sen är det väl så som de har sagt i alla år att jag även har en emotionell instabilitet. Jag har vänt mig mot detta hela tiden och förnekat det. Dels för att jag blivit så illa behandlad i vården när jag hade borderlinediagnosen som jag bara fick pga självskadebeteende (som också beror på signaler som jag får). Men också för att det känns som om att om man är sjuk i känslorna är man typ inbillningssjuk för känslorna kan man ju inte bevisa finns på riktigt, till skillnad från röster osv som alla hör. Eller alla hör väl inte dem men de kan prata med alla och jag vet ju att de pratar med min läkare. Men känslorna kan inte prata med någon alls. Men det har blivit ganska uppenbart när jag varit inlagd här det senaste halvåret att jag har massa känslomässiga problem, även om jag blev friskriven från bordelinediagnosen. Jag kan ju inte hantera någonting alls i princip. Jag vet inte hur man gör. Ledsen - ja då blir det kasta saker. Arg - kasta saker. Glad - också kasta saker typ. Eller så tycker jag bara om att sätta dem i arbete som en skötare här sa, sweep it bitch liksom. Men nej. Jag har bara inga som helst färdigheter att hantera de känslor som blir skickade till mig. Och jag kan inte heller skilja på vilka känslor som är mina egna och vilka som kommer utifrån. Och sen har vi ju det här med självskadebeteendet och det känns bara så jävla skämmigt och jag orkar inte ens skriva om det och nu är det sommar också.
 
Så då har jag avhandlat det och det känns ju bra.

Den eviga haldolen

Alltså den här eviga haldolen. När ska jag bli av med den? Nya överläkaren här hör röster och har gått på en läkarskola i yttre rymden. Och jag säger att jag vill prova annan medicin inte stesolid och haldol. Men det verkar ju inte gå. "Ja vi kan ju kombinera haldol med zyprexa", "Vi kan kombinera med seroqel", "Vi kan ju kombinera med risperdal" OCH SÅ VIDARE. Men den eviga haldolen den blir jag aldrig av med. Är så jävla trött på detta helvetet nu. Och jag vill inte ha den här läkaren med sina rymdöron jag vill ha tillbaka min vanliga läkare som är på semester som har gått i skolan här på jorden. I alla fall ska stesolid vara utsatt den 22 juli så det är ju bra att man slipper den skiten. Han har liksom ingen logik. Första samtalet, han sa, "Du har för mycket starka mediciner." och sen sa han "Du är väldigt orolig så jag kommer sätta in 10 mg stesolid 4 ggr om dagen." Men va? Och nu har jag äntligen fått trappa ner skiten så den ska vara borta snart. Men man blir ju galen på detta stället. Funderar på att bara haldolvägra. Men då blir jag väl psykotisk på köpet. Och det orkar jag inte en gång till. Min hjärna ruttnar ju. Ja ja. Nu går larmet. Hejdå.

Kristoffer

Blir så himla glad för kommentarerna även de jag inte publicerar. Det är det som gör det värt att "hänga ut sig" så nu vet alla det. Att man ger något till den man delar med sig med. Så nu tänkte jag att jag vill skriva om en person som hjälpte mig många gånger. Men först vill jag säga att det har vänt nu. Jag har haft en jättebra midsommar med permisar, två bra dagar så jag tror inte jag behöver ta någon medicin längre så när jag kommer hem ska jag sluta med alla. Eller ja. När jag mår dåligt då tror jag att jag mått dåligt hela mitt liv och alltid kommer göra det. Och när jag mår bra så tror jag att jag har mått bra hela mitt liv och alltid kommer göra det för all framtid. Så allt kanske går åt helvete då men varför ska man äta en massa mediciner för när man mår bra? För att fortsätta må bra? Men tänk om man vill vara normal då? Jag tror ju att jag innerst inne är normal och frisk och inte behöver någon medicin. Det är bara att jag blir sjuk ibland och drabbas av en sjukdom, men det betyder ju inte att man inte är helt normal innanför det. Och då kan man ju äta medicinen medans man är sjuk och sen när man är frisk som jag är idag så kan man skita i det. Blir det fel då eller?
 
I alla fall tänkte jag berätta en sak om en person som heter Kristoffer och som jobbade på polisstationen närmast min pappas hem för sex-sju år sedan. Idag har jag av olika anledningar pratat väldigt mycket om poliser med både personal och mina anhöriga så då kom jag att tänka på honom. Och mamma sa att han har räddat mitt liv. Han hämtade mig till sjukhuset många gånger under 2009 och 2010.
 
Första gången han hämtade mig så var det för att pappa hade ringt för att jag hade gjort eller sagt farliga saker. Då var jag en liten femtonårig tjej som vägde 50 kilo. Polisen hade bara fått larm att det var en LPT-handräckning så de kom och bankade i princip in dörren men när de kom in var jag helt lugn och satt vid mitt elpiano i mitt rum. Då kom Kristoffer in till mig och satte sig bredvid mig.
 
"Jag heter Kristoffer och jag är polis. Din pappa är väldigt orolig för dig och läkaren har bestämt att vi ska hämta dig till sjukhuset. Kan du berätta vad som har hänt?"
 
Han sa inte "Varför vill du dö, du är ju så söt? Varför vill du dö, du har ju en katt och en lillebror? Varför vill du dö, du är ju så ung?" sådär förebrående som alla anda sa.
 
"Jag vill inte prata om det" sa jag. "Jag vill inte åka till sjukhuset. Jag vill spela piano."
 
"Okej" sa Kristoffer, "Då sitter jag är en kvart, och så spelar du piano, och sen åker du med oss till sjukhuset."
 
Och sen gjorde vi så, och jag behövde ingen handfängsel, och ingen polis behövde ligga över mig i baksätet, och ingen läkare behövde ge mig en spruta på sjukhuset, för jag hade fått spela piano. Det var det som var temat alla gånger han hämtade mig. Det var frivilligt. Han pratade snällt men han pratade inte strunt. Och mamma sa att en gång räddade han livet på mig.
 
Den gången hade jag rymt från BUP till Skärholmen, men ingen visste var jag var. Jag tänkte nästan lägga ner hela livet där och då för jag hade gjort bort mig så genom att rymma iväg sådär och om jag kom tillbaka så skulle jag aldrig mer få gå ut eller hamna på RIA eller värre och jag fick ju inte åka hem. Jag ville inte svara på mobilen men jag fick ett sms att många var ute och letade efter mig. Då stod det "Kristoffer på Polisen vill prata med dig, ring detta nummer blablabla". Och så gjorde jag det och han fick ur mig var jag var och de kom och hämtade mig och jag överlevde alldeles utmärkt och hamnade inte på RIA alls så allt gick ju bra. Och det är det nog många som är glada för till exempel jag. Tänk om man fick tacka honom sa mamma. Det vore något faktiskt, att få träffa lite folk från den tiden, de som var bra, och tacka dem. Men det får man ju inte.
 
Så var det i alla fall.
 
Med det.
 
Tack för idag.

Ögonkontakt

De säger jag tar ett steg framåt och två tillbaka. Och jag är nu, liksom då, väldigt långt hemifrån.
 
Men de säger det blir bättre nu. Jag har ögonkontakt. Igår fick jag bara en injektion istället för två. Och snart permissioner.
 
Men om jag nu har så jävla bra ögonkontakt kan de inte bara skriva ut mig nu.
 
För jag pallar inte mer på det här jävla stället.

Hopplöshet och vanmakt

Om du är min mamma kan du sluta läsa nu.
 
Idag känner jag mig så himla ledsen, hopplös och vanmäktig. Det var meningen att jag imorgon skulle börja utsluss men nu har de bestämt att skjuta upp den. Allt för att jag igår fick tvångsinjektioner. Eller egentligen så är det väl för att jag fått injektioner flera gånger i veckan ett tag nu nästan varje dag. Men ändå, fattar inte varför jag ska behöva lida för det, det är ju inte jag som ber om dem direkt men ändå ska man straffas och det känns så himla hopplöst. Jag hatar att vara såhär maktlös. Jag hatar det där jävla LPThelvetet och alla paranoida överläkare. Jag hatar den här korridoren och alla som går i den. Och jag hatar mig själv för att jag alltid lyckas förstöra allting hur jag än beter mig. 
 
I alla fall så ska jag få ny bedömning nästa vecka, och de siktar på att jag kan komma hem i början av augusti om jag sköter allt. Enda problemet är att jag inte kan sköta det. De säger du får inte gå på permission "just nu" för att "just nu" är du "instabil". Men jag säger att jag ju varit sån här hela året och ska jag stanna här året ut då? Det spelar ingen roll om de täcker upp med sin jävla medicinarsenal heller jag äter tre olika neuroleptika och jag är ändå "instabil". Och om jag säger att jag är så stabil jag kan vara så säger de att jag saknar sjukdomsinsikt. Men det gör jag ju verkligen inte. Tror jag har mer insikt än någon annan i detta faktiskt.
 
Och så bestämde de att pausa nedtrappningen av haldol och iktorivil. Så det suger ju. Om jag äter 28 pillerutter + flera milliliter haldol om dagen och jag ändå mår piss kanske man borde överse det där med medicineringen. Det funkar ju uppenbarligen inte. Och när vi klättrar högre och högre över maxdoserna så blir jag rädd att jag ska få hjärtfel och inte kunna äta något antipsykotiskt alls i framtiden och då lär jag ju bli stowaway på 68an och det är ju helsjukt om det skulle bli så eftersom jag är bara 23 år gammal.
 
Okej. Men andas nu. Ingen injektion idag hittills. Ingen imorgon heller. Sedan får jag bedömning nästa vecka. Och sen ska jag fan hem.

Hämta sängen

De skriker hämta sängen och jag skriker neeeej och traumatiska minnen från ett försvunnet förflutet sköljer över mig varje gång larmet ljuder och nu måste jag gå och spy

To break or not to break

Ja så nu räcker det inte med vaket utan de har börjat med plastmetoden här och inga påsar och hot om flytt till piva. Är så jävla trött på detta stället nu. På personalen som går efter mig överallt. På att inte få skita eller duscha ifred. På att de säger att det egentligen är upp till mig hur dagarna blir; att om jag sköter mig bättre kan jag få bättre levnadsförhållanden och porslinsprivilegium. Men jag kan ju inte sköta mig. Om jag kunde det skulle jag ha gjort det för länge sen.
 
Jag vill inte att det ska vara någon status i att vara den mest vårdkrävande patienten på avd, men det är ju det. För mig. För det är det enda jag är bra på. Det är så skevt. Det är därför jag måste hem och bli normal igen och om jag behöver amputera benet på köpet ja då får jag väl göra det. Visst att det inte är hållbart att självskada på den nivån jag höll på i vintras men. Det är ju bättre än att vara här. Jag blir inte frisk här. Jag blir bara sjukare.
 
Jag fattar att de vill ha uppsikt under medicinändringarna, för jag blev så dålig där ett tag men alltså. Tre månader? Jag måste hem. Jag måste hem och bli normal igen. Och jag kan vara hemma och bara åka till jouren för injektioner och när närakuten för suturer. Jag är så jävla trött på detta stället nu. 
 
Så kanske inte borde krossa fler tallrikar.

Hem

När jag var typ 15 tyckte jag det var jätteskönt att bli inlagd. Tokiga tös, du visste inte vad du gav dig in på! Nu finns det inget jag avskyr mer än denna korridor. Jag vill bara hem. Hem hem hem hem
 

18 dagar

Nu är det bara en halvtimme kvar. 18 dagar sedan jag var utomhus. Och nu är det bara en halvtimme kvar.

Om

Min profilbild

Ellen

Jag heter Ellen och jag är tjugotre år. Jag bor på ett HVB i Stockholmsregionen och skriver om mitt Riktiga liv.